Om trappuppgångar och lögner

October 16, 2019

 

Texten nedan publiceras i relation till Meira Ahmemulics kommande utställning "Nice and Clean" på Beckhemsvägen 10A i Stoeryd. Utställningen är en del av Legacy-projektet som drivs av Kultivera och kan ses 19:e och 20:e oktober 2019 mellan 10:30-15:00.

 

 

Mina barn, två tolvåringar, har inget som helst förhållande till trappuppgången de bor i. Trots att de passerar den många gånger varje dag kan de, insåg jag, överhuvudtaget inte beskriva den; varken färgen på väggarna, om den har ljusinsläpp eller inte, eller — viktigast — hur belysningen fungerar (om det är en tidsstyrd lampa som tänds ett antal sekunder efter knapptryck och sedan släcks eller om belysningen är rörelseaktiverad). Trappuppgången till vår lägenhet är för dem en icke-plats, ett ställe så oviktigt att det saknar egenskaper värda att registrera. 

 

Som tolvåring kunde jag beskriva min trappuppgång i stor detalj. Jag visste exakt hur länge lampan förblev tänd efter att man tryckt på den röda plastbubblan som var strömbrytare och minns fortfarande den särskilda skrovligheten hos väggarna. Färgen på väggarna innehöll små oregelbundna fragment som påminde om krossat äggskal, fast svart. Denna märkliga väggyta har jag bara sett i miljonprogramshus och aldrig lärt mig namnet på. Jag kunde, som tolvåring, inte bara beskriva min egen trappuppgång utan också mina närmaste kompisars. 

 

Skillnaden mellan mig och mina egna barn är lätt att förklara. Jag växte upp i ett miljonprogramsområde utanför Göteborg, samma område som konstnären bakom detta verk växte upp i, och trappuppgången blev, åtminstone i vissa åldrar och perioder, närapå ett slags barnens vardagsrum. Man satt i trappuppgången och väntade på att kompisen skulle komma ut. Man lekte i trappuppgången dagar när det var för rått utomhus. I många lägenheter var det trångt. I några lägenheter fanns föräldrar som mådde dåligt, som låg i sängen och stirrade mitt på dagen med neddragna persienner. Egna rum var ovanligt; de flesta delade rum med syskon. Det fanns inte så många andra ställen inomhus att vara på när kylan jagade in en. Det fanns inte så många andra ställen att ha förtroliga samtal på. Att lyset ständigt släcktes i detta vardagsrum var mycket störande; var man flera hände det att en person placerades stående vid lysknappen som en slags ljusvakt redo att trycka fram nästa ljusperiod. Jag använder imperfektformen i min beskrivning, men allt det där är sant idag också.

 

Trappuppgången var inte bara viktig för att den erbjöd fristad från kyla, mörker och familjemedlemmar. I sin status som en plats mitt emellan hemmet, det privata, och gården, det offentliga, blev trappuppgången den främsta arenan för konflikter och konfrontationer. I trappuppgången inhämtades underrättelser om grannar, bekräftades eller avvisades rykten (om alkoholism, om vem som var kvinnomisshandlare eller plågade sin hund), bildades allianser och sammansvärjningar, och eventuella hämndaktioner skedde nästan alltid i trappuppgången, via brevlådorna.

 

Mina tolvåringar växer upp i ett helt annat sammanhang. Visserligen i samma stad och visserligen i ett hyreshusområde med allmännyttan som värd, men långt ifrån miljonprogrammet. Runtomkring finns många andra, bättre, inomhusmiljöer än trappuppgångarna. De, liksom de flesta av deras kompisar, har egna rum och dessutom är lägenheterna nästan alltid tomma på föräldrar och småsyskon när skoldagen slutar och är helt och hållet tolvåringarnas. Trappuppgången är därför bara ett ställe de passerar. 

 

Trappuppgångar är också ställen som behöver städas, och de som städar trappuppgångar är invandrarkvinnor, ty så var det sagt, amen. Naturligtvis har det hänt att andra än invandrarkvinnor har städat trappuppgångar, men i det offentliga medvetandet är kopplingen invandrarkvinnor och renmoppade trappuppgångar utomordentligt stark, och därtill utomordentligt positiv: att invandrarkvinnor moppar trappuppgångar är ett tecken på att samhället är ordnat till det bästa och på själva motsatsen till systemkollaps. Reportage om Asmaa, 35 eller Rawia, 57, som efter ett arbetsmarknadsprojekt eller en satsning från bostadsbolaget fått jobb som trappstädare tillhör lokaljournalistikens stapelvara. Rubrikerna är peppiga, av typen: ”Första dagen på jobbet — nånsin!”. Kvinnan i reportaget är alltid mycket glad, får ofta beskriva hur hon nu känner sig mer självständig och värdefull, och ibland får vi också veta att barnen är stolta över att ”mamma har ett jobb”. 

 

Den omskrivna tweeten från en regeringstjänsteman år 2010 som lydde ”Tycker invandrare och invandrarföretagare är otroliga. Någon idiot hade i natt gjort det lite större behovet i vårt trapphus /…/. Jag ringde vårt städbolag som drivs av invandrare som på en halvtimme skickade över en ryska som städade och sanerade trappen. Det är arbetslinjen det /../” ledde till hans avgång, men varför är svårt att förstå såhär i efterhand. Det peppiga optimismen och, ja, den rena lyckan över att invandrarkvinnor städar trappuppgångar är knappast tweetaren ensam om.

 

Raljerar jag? Är jag orättvis i min beskrivning? Är det inte bra att folk har jobb och att trappuppgångar hålls rena? Det är bra att trappuppgångar hålls rena och bra att folk har jobb. Men jag vidhåller att tanken på städande invandrarkvinnor har en känslomässig tyngd som går bortom idéer om samhällsnytta. För i all kommunikation kring detta, oavsett om avsändaren är en myndighet eller arbetsgivarparten, är en helt central poäng att den städande invandrarkvinnan är glad och framförallt stolt över sitt arbete. När det gäller andra yrken vore samma fokusering på den arbetandes känslor tämligen absurd. Det är inte särskilt viktigt för oss huruvida väktaren, ekonomicontrollern eller tågvärden är jättestolt, ganska stolt eller inte det minsta stolt över sitt jobb så länge denne mot en ersättning utför sitt uppdrag. Men just städande invandrarkvinnor måste vara stolta. 

 

Hemfrid, det städbolag som i nära samarbete med Moderaterna var med och förverkligade det så kallade RUT-avdraget, lät sin VD svara på frågan om varför majoriteten av de anställda var ”kvinnor från andra kulturer”. Svaret, som inte längre ligger kvar på hemsidan men som jag inte kunnat glömma, lydde ungefär såhär: ”Det är nog bara i Sverige som man ser ner på städarbete. I många andra kulturer är att ta hand om ett hem tvärtom något av det finaste man kan tänka sig. Ett vackert och ordnat hem är något att vara stolt över”. Det här svaret är lika elegant som det är falskt. Genom att blanda bort korten avseende vems städade hem som uttalandet åsyftar påstår hon att i många andra länder drömmer kvinnor inte om att bli fotomodeller eller neurokirurger, utan om att städa andras hem. Ett barn inser att hon ljuger, men denna lögn tycks vara så central att upprätthålla för kollektivet att vi väljer att inte syna ens uppenbart befängda påståenden som det här. Det är som om något väsentligt skulle gå sönder i samhället inför konstaterandet att det är just invandrarkvinnor som städar därför att deras tid är den minst värdefulla och priset för deras arbete därför det lägsta, och att de flesta förmodligen avskyr att städa men saknar alternativ.

 

 

*Cecilia Verdinelli Peralta är född 1974 i Buenos Aires och uppvuxen i Gårdsten utanför Göteborg. Hon är tidigare kulturskribent bland annat för Göteborgs-Posten men arbetar idag som läkare."

 

 

 

Share on Facebook
Share on Twitter
Please reload

Recent Posts

October 14, 2019

October 14, 2019

Please reload

Archive
Please reload

Kultivera stödjas av:

© 2019 by Kultivera